Infofil ted10-16.txt. Kap. 1
Olof Daniel O.D. hade ej anlag för kroppsarbete och var därtill
dyster och grubblande. Redan som ung gosse började han säga till
föräldrarna, att han ville begiva sig till en stad för att där
studera och bliva något. Detta tal tålde Daniel Edman icke höra,
utan han menade, att Olof Daniel borde bliva bonde och upparbeta
ett hemman såsom hans fader hade gjort.
Då fadern ville dra sig tillbaka från lantbruket, delade han
återstoden av hemmanet mellan den äldre Elias och O.D. Elias fick
den välbyggda gården mot att han deltog i uppbyggnaden av en ny
gård, norr om den gamla, som O.D. skulle bo i. Åkrarna voro väl
skötta och röjningsmark iordningsställd, varför arbetet att driva
de båda hemmanen ej blev påfrestande. Då O.D. erhållit fastighet,
lagfart, på sin del av Lövnäs 2 sålde han den till nybyggarelappen
Göran Göransson. Med den penningsumma O.D. fick vid försäljningen
kunde han förverkliga sina planer på att studera. Han var nu 21 år
utan någon egentlig skolutbildning.
Kap. 2
Han vandrade sommaren 1847 ned till Härnösand och antogs där
som elev vid folkskoleseminariet. Han stannade två år i Härnösand
och hann förutom sin utbildning med att lära sig många praktiska
arbeten såsom bokbindning, gravyr, att betsa och polera möbler.
Han övade upp sig i att texta tryckstil och erhöll en sådan
färdighet i denna konst att han med stor snabbhet kunde skriva
tryckbokstäver. Sin examen genomförde han på ett berömligt sätt
och erhöll höga betyg i sin avgångsexamen.Att en yngling från
Lappmarken utan någon skolundervisning kunde klara den uppgiften
var en verklig prestation som tyder på att O.P. Petterssons
uppgift att "han hade ett gott läshuvud", är riktig. Efter
avlagd examen valdes han den 19 aug. 1849 som första utbildade
läraren till tjänst i Vilhelmina socken av sockenstämman i
Vilhelmina. Samtidigt valdes också folkskolestyrelsen.
Man var kanhända inte helt förberedd på att starta en skola i
Vilhelmina s:n ty ur sockenstämmans protokoll den 2 okt. 1847 hade
stämman valt den första skolstyrelsen med kyrkoherden Magnus Hultin som
självskriven ordförande. Denna styrelse. hade emellertid icke
åtgjort något för en skolans inrättande. Det är kanske av den
anledningen sockenstämman nu (1849) förstärker folkskolestyrelsen
med ytterligare fem ledamöter. Trots detta dröjer det ända till
nästa år innan undervisningen kunde komma igång.
Han fick dock ej börja undervisa förrän i april 1850. Till att börja
med flyttade O.D. mellan fyra byar med nio veckor i varje by.
Varje by hade skyldighet att hålla rum för läraren och för skolan
vilket för det mesta var samma rum. Lokalerna var icke de bästa.
Där ville ju nybyggarna bo med sina familjer. Kammare och
bagarstugor var det i de flesta fall som uppläts. De var i regel
kalla, trånga och mörka. Den enda värme- och ljuskälla var brasan
i den öppna spisen. De kalla och dragiga lokalerna kom att ta
knäcken på hans hälsa.
Först 1859 erhöll familjen bostad i Vilhelmina sockenstuga, som
även den var ytterligt kall och dragig. - Då hade familjen redan
fått två barn, det senaste var vår farfar. - Dock behövde
familjen ej längre flytta med från by till by.
De fick flytta in i sockenstugan i Vilhelmina. Även den var ju
ytterligt kall och primitiv.Sömmerskan Mina Edman, den
yngsta av Edmans döttrar berättar följande om sin fader och hans
arbete: "När jag var fem eller sex år bodde vi i sockenstugan.
Det var i två små rum vid östra gavelväggen, där stora salen nu är,
som vi bodde i. För att komma till rummen måste vi gå genom stora
salen. När det var sockenstämmor och konfirmationsundervisning,
så fick vi många gånger ta oss in och ut fönstervägen.
Trots att far var lärare här i över trettio år, fick han icke en
enda dag hålla skola här på samhället. Här fanns nämligen inga
barn. Här bodde ju endast prästen och sömmerskan Kristina.
Länsman bodde i Svannäs och kom endast en gång i veckan och
delade ut posten. Far höll skola nio veckor i varje by. Men det
var endast de större byarna, som fick någon skola. För varje år
hann han med fyra byar. Men så kunde det dröja både två och tre
år innan han kom tillbaka till samma by igen. Några skolhus
fanns givetvis icke. Vanligen fick han hålla till i bagarstugor
eller gamla övergivna boningshus. Att snön yrde in genom väggarna
och fönstren stoppades igen med trasor hörde till ordningen.
Eldstaden utgjordes utan undantag av en öppen spis.
På varje ställe hade han ofta 30-40 barn från sjuåringar till
18 och 19 åriga ungdomar. ---- ---- Skolarbetet för dagen började
klockan åtta på morgonen och pågick till klockan elva, då det
blev middagsrast. Den varade till klockan ett. Skolan pågick
sedan till klockan fem eller sex på kvällen.
Var far än höll skola, kom han alltid hem på lördagskvällen.
Många gånger hade han två till tre mil väglöst land att gå. Jag
minns att han alltid var genomblöt av svett, då han kom hem.
Mor fick alltid vara ytterst sparsam för att klara familjen,
sex personer, på fars lön, som var 400:- kr, samt vedbrand och
kofoder. När han började hade han endast 200:- kr i lön, men
fick så småningom påökt. Men det gick givetvis inte att klara sig
enbart på lönen. När pappa fick bosätta sig här på platsen,
skaffade sig han en ko, som han fick ha i ett stall. Under
sommaren fick far och mor och vi barn försöka skaffa foder åt
kon. Han slog på myrarna och på alla öppna platser i skogen runt
om i samhället. Till sist hade vi tre kor, och då blev det genast
bättre för oss. De äldre barnen fick tidigt fara ut och försörja
sig själva. Far var oerhört arbetsam. Aldrig var han sysslolös.
Bl. a. band han böcker på lediga stunder. - Mina Edman visar upp
en bibel, som hennes far bundit helt i skinnband och guldsnitt.
Ett verkligt förnämligt arbete. - Dessutom gjorde han alla möbler
som vi behövde. På helgerna spelade han i kyrkan. Han var mycket
musikalisk och skaffade sig en orgel från Fredrika, vilken han
ställde upp i kyrkan. Men då småpojkarna inte kunde låta bli
tennpiporna, måste han ta orgeln från kyrkan. Efter fars död
såldes orgeln på auktion. Den köptes in av en man från Latikberg."
Arbetet som lärare blev fyllt av motigheter och ovilja både
från församlingen och från byinvånarna. I båda fallen fanns det
krafter som ansåg att hemmen väl kunde sköta utbildningen så att
barnen utan större störningar kunde delta i jordbruksarbetet. I
byarna visade man sin avoghet genom att upplåta de minst lämpade
lokalerna för skolbruk och från kommunen gav skolrådet och dess
ordförande inget eller ringa stöd för de svårigheter som
uppstod.
Då den andre läraren tillsattes 1868 förbigicks Olof Daniel i löne
hänseende och det på ett mycket uppseendeväckande sätt ty O.D
var själv med på sammanträdet och begärde lönehöjning till 600 rdr
ty det skulle den nya läraren få. O.D:s krav möttes av ett så
kompakt motstånd att han ej vågade bibehålla sitt krav utan avstod
därifrån. - Ett märkligt sätt att belöna den som brutit isen för
den skola han verkat i och som många utanför skolstyrelsen börjat
inse betydelsen av. - Den uteblivna belöningen tyder på att
misshälligheter funnits och fanns mellan O.D. och styrelsen.
Angerppen fortsatte ty ur protokollen från 18 sept. 1875 bestämde
skolrådet att Edman skulle börja läsningen den 21 sept. medan
Sundqvist (anställd 1870 *1848) fick börja den 27 sept.
Bland de grövsta angreppen på Edman finner vi i skolrådets
protokoll av den 18 sept. 1875, där par. 2 skrivs: "Då till
ordförandens kännedom kommit att Skolläraren Edman har för sed
att icke allenast i skolan utan även utom densamma öfva Svordomar
och eder såsom när barn i Skolan hosta vid åtskilliga andra
tillfällen och då bruka handgriplig aga, så emedan Skolans
Inspektor Kontraktsprosten m.m. A.J. Nordenstam äfven uppmanat
att i Skolråd varna Edman icke allenast härför, utan afven för
hans försumlighet att iakta inställelse i Skolroten på af
Skolrådet bestämd tid, hvarjämte socken får gå i mistning af det
Statsanslag, som den i annat fall och om Skolläraren fullgör sin
skyldighet att läsa i skolan fulla den tid, som lagen bestämmer,
kunnat och kan få tillgodonjuta, förmanades han Edman allvarligen,
att icke allenast taga sig tillvara för svordomar och eder inom
och utom skolan, utan äfven att, der muntlig tillrättavisning med
saktmod och allvar utdelad och så kallade skamstraff icke medföra
bättring hos ett barn, öfverlämna den kroppsliga agan åt föräldrar
och målsmän, att derest intet annat hjelper, i Skolrådsledamots
närvaro verkställas, såsom ock att punktligt iakttaga inställelse
i Skolroten på den dag Skolrådet bestämt och oavbrutet fortsätta
läsningen till dess terminen i roten slutas, att vid äfventyr att
derest hvad nu tillsagts är icke iakttages, blifva från
skollärarbefattningen afsatt."Protokollet är underskrivet av
O. Lindahl.Protokollsutdraget visar med önskvärd tydlighet
under vilka oerhörda svårigheter Edman fick arbeta. Till
svårigheterna med lokaler, elever och dålig ekonomi kom så detta
från skolans ledning. Anledningen till varningen och hotet om
avsättning var icke resultatet av någon inspektion utan helt
enkelt uttryckt skvaller. "Då till ordförandens kännedom kommit"
heter det ju i protokollets inledning. Hur mycket av detta som
var sanning, tog man icke reda på utan var redo att döma honom,
utan att han fick tillfälle att yttra sig.
Som tack för sitt banbrytande arbete som lärare i Vilhelmina
beslöt kyrkostämman den 25 juni 1881 att uppmana den ännu icke
55-årige Edman att söka pension, "då hans lön skulle användas
för att anställa tre småskollärarinnor, som skulle uträtta
mycket mera än vad Edman gjorde." - Ett hänsynslöst sätt att
avtacka en trotjänare. - Edman efterkom också denna stämmas
uppmaning. I staten för 1882 upptog kyrkostämman som pension åt
Edman 60:- kronor. - Säkerligen hade hans hälsa
undergrävts av dåliga bostäder och ständig kamp mot överheten,
blott fem år senare avlad Vilhelminas förste utbildade
folkskolelärare. - Han nådde således ingen hög ålder, vilket
knappast är att undra på som han fick slita till kropp och själ.
De kalla och urusla skollokalerna och bostäderna gjorde givetvis
sitt. Men icke nog därmed. Skolan och läraren betraktades av
många både bland allmogen och förtroendenännen som mer eller
mindre onyttigt påfund av statsmakterna. Det oerhört krävande
skolarbetet måste därför ha känts dubbelt så tungt, då han såg
att hans arbete inte uppskattades. Edmans lärjungar berättar att
han var sträng mot de olydiga och uppstudsiga eleverna men snäll
och god mot de lydiga och flitiga.Referenser: Kap. 1. Gamla byar
i Vilhelmina III o IV, O.P. Pettersson.Kap. 2.
Vilhelmina Kommuns skolhistoria, Nils Eriksson.
|
Född 1758-08-20 i Leding, Björna, Ångermanlands län.
Död i bröstfeber 1804-04-01 i Nordanås, Björna s:n (BG59).
Nybyggare, bonde.
